Rara, rara Jen som emellanåt får mig att producera gråa hår i ilfart, ligger på plus tio gånger om sen i går.
Mina tackor har tappat mycket i hull sista tiden och inte klarat sig riktigt på enbart stråfodret så även om dom inte ska lamma så har jag börjat ge kraftfoder.
Fåren klagar absolut inte. Dom är helt galna och att fodra kräver numera helst en hund för att inte bli nersprungen
I helgen fick Jen följa med in och hjälpa till när jag fodrade. Fåren sprang först iväg en bit men sen tror jag inte att dom uppfattade att det var en hund med mig.
Något var det på backen, men vad ? Den modigaste tackan gick före ner till oss och tittade först på Jen som låg alldeles stilla.
Hmm såg hon ut att tänka ”den rör ju inte på sig” Sturskt gick hon närmare och sänkte nosen, nuddade Jens nos och luktade länge och väl på henne.
Sen kopplade hjärnan hos tackan och hon kastade sig runt och sprang iväg så fort hon kunde till de andra fåren.
Jen den lilla raringen låg fortfarande kvar alldeles blickstilla, inte ett ljud behövde jag säga utan hon skötte sig alldeles utmärkt på egen hand.
Lilla älskade kråkan vad duktig hon faktisk kan vara.
Själv fick jag veckans bästa underhållning, jag skrattade jag så att jag kiknade så roligt såg det ut. En så snopen tacka har jag nog aldrig sett tidigare.