Då har det gått snart tre veckor sen vår nya lilla tjej kom hem till oss.
Hundarna var inte odelat förtjusta till en början men nu börjar det släppa.
Lacey som hon heter har ett alldeles utmärkt kroppspråk och skulle än så länge inte komma på tanken att vara ofin mot ”de vuxna”
Cory springer inte längre undan när hon kommer i närheten och han har börjat med lite försiktiga lekinviter men oftast med mig emellan som buffert.
Jen är mer åt det fostrande hållet och Lacey har stor respekt för henne men samtidigt är det nog Jen som visat mest intresse även om hon INTE tycker om när det busas för mycket.
Båda hundarna verkar turas om att hålla koll på Lacey när hon är ute på tomten och våra promenader gås numera betydligt mer samlade och i sakta promenadtakt.
Över huvudtaget tycker jag att det är mycket lugnare i vår lilla flock.
Det här med hundars kommunikation är verkligen intressant och vi fick oss ett gott skratt förra veckan när när vi satt vid matbordet.
Jen låg på ena sidan bordet och säkert fyra meter därifrån försökte Lacey brotta ner ett par skor.
Det fick hon så klart inte och hon blev tillsagd flera gånger att sluta ( läs bortlyft), till sist lyfte Jen på huvudet och morrade.
Hon reste inte ens på sig och så snart Lacey slutade brottas med skorna lade hon lugnt ner huvudet igen.
Jen hade helt enkelt ledsnat på vårt tjat och skötte saken på sitt betydligt mer effektiva sätt. Så enkelt det kan vara.
Nu är ju Lacey varken svart-vit eller border collie men fast hon inte är en ”riktig hund” så är hon så himla söt o go och jag är verkligen jätte-förtjust i henne.
Som alltid med smått i huset är det fullt upp och jag vet vad jag har att göra ett tag framöver och hon kommer säkert som alla andra hundar jag haft vara väldigt billig ibland.
Men däremellan ska jag njuta i fulla drag.