Den här helgen var vi på träff i nordligaste Värmland, en resa väl värd de dryga 40 milen enkel resa.
Det blev två jättehärliga dagar och Carina som ordnat allt är värd världens största ros för arrangemanget.
Det var bara Lacey som fick följa med oss dit och jag tror hon mådde hur bra som helst av att var ensamhund ett par dagar.
Varierande aktiviteter som spår, rallylydnad och agility med instruktör på plats hela lördagen.
Lacey och jag provade på lite av varje och hon var riktigt duktig. Fast det var svårt att sitta still när matte skulle springa runt en, rumpan ville liksom följa med.
Efter att först ha sprungit under ribban ett par gånger kunde hon hoppa riktigt fint och var lätt att styra mot hindren.
Helt utan border collie blev det inte för instruktören hade en Ladängs-hund som hon snart ska gå VP med och jag kunde inte låta bli att prata lite vallhund också.
Tipspromenaden längs älven där vi skulle både svara på frågor och fota våra hundar på olika ställen tyckte jag var en kul idé.
Vi var duktiga nog att vinna en påse gott Fröding-te.
Vi fick fantastiskt god mat varenda dag.
Värmlands-specialiten kolbullar hade vi aldrig ätit tidigare, men gott var det och ett roligt om än något rykigt sätt att laga mat på.
Förutom det bjöds vi på både grillat och älg och så min favorit, egenrökt röding, öring och harr serverat med hjortron-sås och potatis. Det var bara sååå gott.
Det var roligt att få träffa andra MAS-ägare och utbyta erfarenheter och se skillnader och likheter mellan hundarna. Vi är ju inte så många än men jag måste säga att MAS-ägare rent generellt är som sina hundar – hur trevliga som helst.
Lacey hade både mamma, hel- halvsykon på plats och det är alltid kul att se och jämföra.
Här är Lacey med mamma och kullsyskon
Mamma Cola i förgrunden, hennes avkommor och ett barnbarn
Det här en halvsyster till Lacey, en blivande agilitystjärna som heter Tryffel
I stort sett alla färger var representerade och jag tycker det är skönt att de kan ha vilken färg som helst.
Några små trollgryn (läs valpar) hade också fått följa med och man kan ju inte låta bli att kela en stund.
Vana vid barn lär dom bli de små för det fanns alltid en liten tjej eller kille som ville vara matte/ husse för en stund och valparna fann sig godmodigt i allt.
L´s favorit var en liten pojke med smeknamnet ”Skalle-Per”
Kanske inte den vackraste men han hade charm, Paul Newman-ögon och busglädje för en hel valpkull.
Jag fastnade lite för den här skönheten, Pigge som är brorson till Lacey.
Tur att vi redan har tre hundar hemma.
Mycket lek blev det också för hundarna. Lacey hade hur kul som helst och var helt slut på kvällarna.
Det var roligt och se hur bra hundarna kom överens och samspelade med varandra.